Igår kväll, närmare sagt vid 22-tiden åkte jag ut till Arlanda för att träffa Simpan. Eftersom han skulle åka till USA imorse. Vi bestämde oss för att bo på Rest and fly istället för en granitbänk denna gång. Mycket mera värt! Fick en extremt mysig natt. Däremot var det asjobbigt att skiljas åt imorse (som var en extremt tidig morgon för vi steg upp kl 5). Hem till regn o rusk, medan han åker till andra sidan Atlanten till sol o värme. Och nu ses vi inte på många många veckor. Och på nåt sätt känns det 10 gånger värre när det är ett helt hav oss emellan istället för dom där "fjuttiga" 80 milen som det brukar vara i vanliga fall. Saknaden är obeskrivlig. Jag avskyr det här med distans!

Dessutom känner jag mig inte kry. Halsont, knappt nån röst, snuvig o jäklig. Däremot har jag ingen feber så det känns ovärt att stanna hemma, men vet att jag kanske borde. Och dom enstaka timmars sömn jag fick i natt kanske inte bidrar till nåt bra direkt. Borde gå o sova. Typ NU på direkten..



Det bästa med morgonen: att vakna i min älsklings armar, vilket inte händer allt för ofta.
Det värsta med morgonen: att skiljas åt.. igen. avskyr att säga hejdå.

Gud vad jag saknar dig Simon!