Oj oj hörrni.. Nu har jag varit ruskigt nära att trampa på en orm. Om än den inte va stor så var det ju ändå en orm och jag blev livrädd. Jag har väntat på att denna dag ska komma då jag står öga mot öga med en orm och nu var dagen tydligen kommen. Då är det nog inte länge kvar innan björnen dyker upp.. (ni kan ju inte missat min fobi för björnar)

Det roliga i mitt lilla ormdrama idag är att jag nu under min promenad ringt till mamma för att fråga vad jag riktigt skulle ta mig till om det skulle dyka upp en orm. Hon svarade "inte trampa på den". En stund senare pratar jag med henne igen och DÅ händer det, ormen ligger där o slingrar sig och jag hoppar verkligen till och liksom skuttar därifrån och måste stanna av och fundera över vad som riktigt skett. Men sen blev jag tvungen vända om för att fota den lille rackarn. På håll!!!



Jag vet, den är skitliten och ja det var visst en kopparödla enligt pappa. Men ändå, en ödla utan ben är för mig en orm. Och hur ska jag kunna veta skillnaden på ormar om jag nästan aldrig sett dom?

Tror att nånstans kände jag på mig att det skulle krylla med ormar där jag gick. Jag tror faktiskt att det kryllar av dom över hela ön. Kanske får hålla mig till asfalterade vägar hädan efter o inte va så mkt ute i skogen och promenera. Men å andra sidan, hur kul är det? :-S

Det här är andra gången i mitt liv jag ser en orm förutom på djurparker och sånt. Förra ormen var för nån månad sen på dagis då en pappa kom och visade barnen en liten orm han hittat, oxå en kopparödla tror jag. Men då kändes det inte som att det riktigt gildes för det var ju inte jag som hittat den.
Men nu har jag ju det så då kan jag bocka av det på min lista av saker som hänt mig genom livet. (har ingen sån lista än, men kanske borde skaffa en)

Äsch nu får det va nog med babblet. Tror jag hamnat i chock! Gonatt på er!